Om Baronessan Thacher av Kestevens gärning

Från en historisk kontext är det otvivelaktigt att Baronessan Thatcher av Kesteven på mångfaldiga sätt satt sig på en plats i historien som få andra politiker under 1900-talet. Hennes storhet kan i detta avseende icke ifrågasättas. På detta Forum har tidigare uppmärksammats Baronessans stora betydelse i de skeende genom vilket realsocialismens kommunistiska implementationer kunde avveckals på ett någorlunda ordnat sätt samtidigt som det kalla kriget kunde avslutas utan blodsspillan.

En annan del av Baronessans gärning beskrivs på ett förtjänstfullt sätt, av redaktör Linder, som i sin ledare i dagens utgåva av Svenska Dagbladet skriver:

"Från andra världskrigets slut till Thatchers första valseger 1979 hade det setts som en självklarhet att samhällena i Väst skulle utvecklas i en given riktning. Politiker, experter och byråkrater skulle ta över fler och fler uppgifter från de oupplysta medborgarna. Den fria företagsamhetens stökiga, ostyrda experimenterande skulle begränsas och ersättas med central överblick och styrning. Den offentliga sektorn skulle expandera. Skatterna skulle höjas. Exakt hur långt och kategoriskt det hela skulle gå var det nog inte många som hade klart för sig, men på riktningen var inte att ta miste."

Den beskrivna utvecklingen, som förfäktades även av flerfaldiga borgerliga politiker, utgick från en mycket naiv föreställning om ett samhälles styrbarhet, ett ämne som tagits upp i en tidigare anmärkning på detta Forum. I största välmening skulle det "goda samhället" på hart när alla områden styra och ställa för att säkerställa medborgarens välmåga. Inte en tanke ägnades åt att människan besitter en fri vilja och att denna fria vilja kräver ett andningshål - civilsamhället. Bidrag till det allmänna genom höga och understundom synnerligen orättvisa skatter skulle på något sätt ersätta medmänskligheten eller åtminstone göra den mindre betydelsefull. Lönen för denna möda kan vi dag skåda i den vilsenhet i värderingsfrågor, som kan skådas i alla samhällslager och som ytterst leder till mänsklig otrygghet.

Även om det självklart kan finnas betänkligheter rörande enskildheter i Baronessan Thatcher av Kestevens sakpolitik är det otvivelaktigt så att Baronessan, genom sin tydlighet och ihärdighet, högst påtagligt hade en del i att den farliga utvecklingen, där staten allt mer trängde undan civilsamhället, kunde brytas. För den konservative, som ser verklighetens begränsningar i ett samhälles styrbarhet, är därför Baronessan Thatcher av Kestevens gärning högst betydelsefull.

Baronessan har understundom anklagats för att vara klassikt liberal, av de inom idéhistorien mindre bevandrade kallat "nyliberal", och här är det förvisso så att Baronessans ekonomiska politik har klassiskt liberala inslag men de har då använts såsom ett verktyg och icke såsom ett mål i sig. Detta är något som framhålls av historikern, docent Björk, i en artikel i Svenska Dagbladet:

"Idag hävdar många forskare att Thatchers projekt i första hand handlade om moral, inte om ekonomi. Den viktorianska värdegrund som Thatcher själv gärna talade om inkluderade både kristna värderingar och en rad moraliska principer som handlade om arbete, sparsamhet, eget ansvar, kärnfamiljen som samhällets viktigaste beståndsdel, om nationens ära, om lag och ordning. Hon kopplade ihop socialismen med moraliskt förfall och ett oanständigt leverne, som kunde innefatta det mesta från popmusik, kortkorta kjolar, tonårsmödrar och homosexualitet till skilsmässor och bidragsberoende. Ekonomin är medlet, målet är människans själ, som Margaret Thatcher själv har uttryckt saken."

Såsom framgår av ovanstående var således Baronessan en i grunden konservativ person, som i grunden handlade utifrån ett högst konservativt förhållningssätt. Att hon i vissa frågor, exempelvis då det gäller avregleringar, gick något långt i klassiskt liberal riktning förtar på intet sätt bilden av den stora historiska insats hon gjorde.

Socialdemokratiska arbetarpartiet i trångmål

Knappt har applåder och kampsångerna på Socialdemokratiska arbetarpartiets kongress tystnad före det att partiet nu befinner sig i trångmål. På nämnda klang- och jubelförställning valdes till partistyrelsen en herr Mustafa, vilken tillika visade sig vara ordförande i Islamiska Förbundet. Kritiken lät icke vänta på sig då herr Mustafa, i sin egenskap av ordförande i nämnda förbund,inbjudit antisemitisk agitatorer vilka uttalat sig på det mest vederstyggliga sätt om såväl det judiska folket som staten Israel. Denna kritik synes dock herr Mustafa ha rett ut vilket i sig icke är så märkligt då antisemitism dessvärre är något som kunnat noteras hos en del ledande socialdemokrater, icke minst förra kommunalrådet i Malmö, herr Reepalu, vars skamliga uttalanden om det judiska folket i allmänhet och Malmös judiska församlingen i synnerhet var djupt avskyvärda.

Värre är det när nu diverse personer inom partiet kommit till insikt om att religionen Islams grundläggande värderingar måhända icke alldeles överensstämmer med partiets feministiska ståndpunkter.  Att detta icke observerats före valet av herr Mustafa är i sanning anmärkningsvärt. Icke kan väl religionen Islams trossatser om kvinnans ställning och relaterade frågeställningar ha varit okända? Även om Socialdemokratiska arbetarpartiet, dessvärre allt mer kommit att omfattas av dumsekularism, där någon avsikt vid religionernas innehåll icke fästes, borde den valberedning, som var satt att föreslå medlemmar i partistyrelsen, ha haft kännedom om nämnda förhållande.

Nu har nämnda fråga blivit en stor sak och partiordföranden, herr Löfven, har tagit till orda och förklarat att det icke duger att samtidigt vara medlem av partistyrelsen, där såväl feminism som sekularism står högt, och ordförande i Islamiska Förbundet. Även om herr Löfvens bevekelsegrunder är förståeliga måste herr Löfvens kungsord, i denna fråga, betecknas såsom synnerligen häpnadsväckande. Socialdemokratiska arbetarpartiet gör ofta en stor sak av hur högt "demokratiskt" de agerar i varje fråga och i detta perspektiv torde ingen kunna sätta sig över partiets högsta organ, den "demokratiska" partikongressen.  Ändock sätter sig herr Löfven över kongressens val av herr Mustafa.

Det går i ifrågavarande fall icke att avstå från misstanken att valet av herr Mustafa gjordes för att ställa sig in hos de medborgare som bekänner sig till religionen Islam. För ett sekulärt parti är det dock icke lätt att förstå religionens sanna väsen och dess betydelse för troende. Följden blir att man försätter sig i den nu uppkomna situationen, vilken hur den än hanteras kommer att leda till skada för partiet.

För undvikande av missförstånd skall sägas att tecknaren av dessa rader, såsom lutheransk kristen, icke delar religionen Islams värderingar. Dock kan den som bekänner sig till en religion, bättre än en sekulär,  förstå att religiösa trossatser icke är något som utan vidare kan dagtingas med.

Förunderlig inställning hos Försvarsministern

Statsrådet Enström, chef för Försvarsdepartentet, ger i Svenska Dagbladet uttryck för en i sanning märklig inställning då hon menar att den ryska rustning, som nu sker, icke skulle utgöra ett hot gentemot rikets säkerhet. I sin analys menar statrådet framför statsrådet följande.

" Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid. En modernisering och ett effektivt försvar har varje land rätt att skaffa sig. Men jag sätter inte ett likhetstecken mellan en ökad militär förmåga och ett ökat hot mot Sverige"

Det som gör att statrådets bedömning mycket starkt måste ifrågasättas och till och med betecknas såsom direkt felaktig är yttrandet "Men jag sätter inte ett likhetstecken mellan en ökad militär förmåga och ett ökat hot mot Sverige".  För varje sansad bedömare torde det vara helt uppenbart att en ökad militär förmåga hos en part och en de facto allt mer reducerad militär förmåga hos en annan part ger upphov till en ökad obalans. En större obalans ökar risken för att den starkare parten, i det värsta av scenarios, angriper den svagare parten. Såsom varande yrkesofficer borde detta vara uppenbart även för statsrådet.

Dessförutan måste i analysen intagas att den politiska situationen i Ryssland är långt ifrån stabil. Dagens ryska regim upprätthåller näppeligen alla folkstyrets principer och det kan icke uteslutas att situationen än mer urartar. Icke heller detta synes statsrådet taga till sig vilket är ofattbart.

En mer balanserad syn på situationen finner vi dessbättre hos vice statsministern, statsrådet Björklund, chef för Utbildningsdepartementet, tillika major vid Livgardet, som ger en mycket vederhäftig bedömning av situationen:

"Detta är långsiktigt allvarligt för Sverige. Därför måste detta tillåtas påverka den sittande försvarsberedningens arbete och 2015 års försvarsbeslut"

I detta sammanhang må med största skärpa framhållas att rikets arméstridkrafter kraftig måste förstärkas. Armén saknar idag uthållighet och ävenledes en mer substantiell slagkraft. Såsom överbefälhavaren, general Göransson framhållit, kan Armén, då planerad organisation och förmåga är implementerad, möjligen på en begränsad front motstå ett angrepp under en vecka. Armén är idag en sorglig spillra av vad den en gång var. Med nöd och näppe skulle möjligen sen slagstyrka bestående av två brigader kunna ställas upp. Ett absolut minimikrav torde vara en slagstyrka motsvarande tio brigader, vilket även detta endast är en tredjedel av vad Armén kunde ställa upp då den samma var organiserad och implementerad såsom ett invasionsförsvar.

Herr Gorbatchev uttalande i samband med Baronessan Thacher av Kestevens frånfälle

Herr Gorbatchev möter Baronessan Thatcher av Kesteven år 2005.

Den förre sovjetiske presidenten herr Gorbatchev har låtit uttala följande i samband med Baronessan Thatcher av Kestevens frånfälle.

"Nyheten om Margaret Thatcher's död är i sanning mycket sorglig. Jag var medveten om hennes allvarliga hälsotillstånd, senaste gången vi möttes var för flera år sedan. Jag sänder mina uppriktiga kondoleanser till hennes familj och nära.

Fru Thatcher var en politisk ledare vars ord bar stor vikt. Vårt första möte 1984 var startpunkten på en relation, som trots svåra tider och icke alltid friktionsfria, kännetecknades av allvarlighet och ömsesidigt ansvar. Vi utvecklade gradvis en personlig relation vilken blev allt vänskapligare över åren. Slutligen nådde vi en grad av ömsesidig förståelse som bidrog till en förändring av relationen mellan Sovjetunionen och Väst vilken hjälpte till att avsluta det kalla kriget.

Margaret Thatcher var en stor politisk ledare och en extraordinär personlighet. Hon kommer att finnas kvar i vårt minne och i historien".

Baronessan Thatcher av Kestevens begravning

Den Högtärade Baronessan Thatcher av Kesteven i Strumpebandsordens dräkt.

Den brittiske försteministern, herr Cameron, har genom sitt kansli låtit meddela de arrangemang och hedersbetygelser som kommer att ske vid Baronessan Thatcher av Kestevens begravning den 17 april.

Dagen före begravningen kommer stoftet efter Baronessan Thatcher av Kesteven att föras till ett kapell i Westminsterpalatset, d.v.s. det brittiska parlamentets säte. Här kommer en kort andakt att hållas. På begravningsdagen kommer kistan att, under militära hedersbetygelser, föras från Westminsterpalatset till Sankt Paulskatedralen.

Höga gäster från när och fjärran väntas delta i den högtidliga begravningsakten. Främst bland gästerna återfinns Hennes Majestät Drottning Elisabet med gemål Hertigen av Edinburgh. Att Hennes Majestät deltar i andra begravningar än inom det Kungliga Huset är högst ovanligt och är ett bevis på Baronessan Thatcher av Kestevens enastående betydelse för Storbrittannien.

För de som önskar framföra kondoleanser kan detta ske genom den brittiske försteministerns kansli.

Baronessan Thatcher av Kesteven avliden

Denna dag når oss nyheten att Baronessan Thatcher av Kesteven har avlidit i en aktningsvärd ålder av 87 år. Den högtärade Baronessan Thatcher hör utan varje tvivel till efterkrigstidens största politiker samt en av Förenade Konungarikets allra mest framstående försteministrar.

Den högtärade Baronessan Thatcher av Kesteven (1925-2013)

Hennes Majestät Drottning Elisabeth, med Guds Nåde, av Förenade Konungariket och Nordirland, och Hennes andra Riken och Territoriers, Drottning, Samväldets Överhuvud, Trons Försvarare, låter genom ett pressmeddelande uttala:

"Drottningen mottog med sorgsenhet nyheten om Baronessan Thachers frånfälle. Hennes Majestät kommer att framföra ett privat kondoleansbudskap till familjen."

Den nuvarande försteministern, herr Cameron, har låtit uttala:

"Det var med stor sorg jag mottog meddelande om Lady Thatcher's frånfälle. Vi har förlorat en stor ledare, en stor försteminister och en stor britt"

Redaktör Linder sammanfattar på ett klokt sätt, i Svenska Dagbladet, Baronessans insats:

"Margaret Thatcher hade ofta fel. Men hon hade oftare rätt, och framför allt hade hon ofta rätt i de största och viktigaste frågorna. Hon tog över som premiärminister i en tid när Västvärlden i allmänhet och Storbritannien i synnerhet hade fastnat i uppgivenhet och kräftgång, och hennes allra mest betydelsefulla insats var att ge näring åt framtidshopp och skapa energi. Det skedde på hemmaplan. Men det skedde också runt om i världen. Få av efterkrigstidens politiska ledare har haft samma inspirerande kraft."

Mycket mer finns att säga om Baronessan Thatchers gärning. Låt oss på detta Forum främst stanna inför den storartade insats Baronessan gjorde i kampen mot realsocialismens avskyvärda kommunistiska implementationer i Sovjet och Östeuropa. Tillsammans med Hans Helighet Påve Johannes Paulus II samt Förenta Staternas President, herr Reagan, torde Baronessan tillhöra de, som en hel värld har att tacka, för att de genom stor principfasthet och en synnerligen klok politik bidrog till att en betydande del av mänskligheten befriades från de realsocialistiska kommunistiska implementationernas fasansfulla och människofientliga ok. Detta, för mänskligheten högst betydelsefulla skeende, har den brittiske journalisten herr O'Sullivan, på ett mycket upplysande sätt beskrivit i den synnerligen läsvärda boken "The President, the Pope, and the Prime Minister: Three Who Changes the World"".

Baronessan var under hela sin levnad en svuren fiende till marxismen och dess kommunistiska implementationer och hon tvivlade aldrig på att det kalla kriget kunde vinnas. Hon vägrade att acceptera de repressiva realsocialistiska kommunistiska implementationernas trampande på människovärdet. Vidare var Baronessan fast övertygat om det planekonomiska systemets oduglighet.


I sin gärning och kamp mot de kommunistiska implementationerna leddes Baronessan av följande principer:

• Sök fred genom styrka
• Stå emot aggression utan rädsla
• Var övertygad om att varje stat som begränsar friheten till sist förstör sin egen framtid

Baronessan Thatcher tillhörde de västliga ledare som redan i mitten av 1980-talet knöt nära kontakter med den dåvarande presidenten i Sovjetunionen, herr Gorbatjov, även denne en framsynt ledare som förstått att realsocialismen nått vägs ände och icke hade någon framtid. År 1988 kunde Baronessan konstatera att utvecklingen i öster gick i rätt riktning och förklarade i november samma år att "vi befinner oss icke längre i ett kallt krig". Om det som slutligen ledde till segern i det kalla kriget har Baronessan skrivet:

"Jag har alltid trott att vårt västerländska system till sist skulle segra, om vi icke kastade bort våra fördelar, eftersom det vilar på den unika, näst intill obegränsade, kreativiteten och livskraften hos individerna. Icke ens ett system som det sovjetiska, som skapats för att krossa den enskilde, kunde helt lyckas i detta uppsåt.  … En konsekvens av detta är ock att det någon gång vid någon tid skulle kunna finnas en person som förmådde utmana det system han satts att leda ... Det är därför de hade fel, som ansåg att jag lämnade min ursprungliga inställning till Sovjetunionen på grund av att jag skulle ha bländats av herr Gorbatjov. Jag såg honom eftersom jag sökte efter någon som honom”.

Samma tanke förmedlade Baronessan i sitt tal vid President Reagans begravning:

”Ja, han tvekade aldrig att tala om Moskvas onda imperium, men han insåg ändå att en man med god vilja kunde komma fram ur dess mörka korridorer”

Baronessan Thatcher av Kesteven, under sin tid som brittisk försteminister, i möte med dåvarande presidenten i Sovjetunionen, herr Gorbatjov.

Vi böjer våra huvuden i sorg och respekt för Baronessan Thatcher av Kesteven, en av historiens stora, och önskar att frid må råda över hennes minne!

Företrädare för det så kallade vänsterpartiet skämmer åter ut sig

En yngre företrädare för det så kallade Vänsterpartiet, det parti som fram till realsocialismens svanesång bar namnet Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), visar åter att partiet långt ifrån tvättat bort smutsen från den mörka tid då man öppet stödde de mest vederstyggliga regimer och där hårdför klasskampsretorik användes i legio. Dagens Nyheter låter nu meddela att ordföranden, herr Allard, för partiets ungdoms organisation "Ung Vänster", under realsocialismens avskyvärda tidevarv kallat "Kommunistisk Ungdom", i Örebro, jämfört den hedervärde ordföranden i Socialdemokratiska arbetarpartiet, herr Löfven, med tyrannen Hitler. Herr Allard har på mediet Twitter låtit framföra:

"Vi behöver skapa ett globalt handslag mellan arbete och kapital’ – tyckte Hitler… och Stefan Löfven"

Dessvärre synes det icke vara så att herr Allards tunga sluntit. Tvärtom låter han i Nerkes Allehanda vidare utveckla sin hårdhudade och hatiska kommunistiska klasskampsretorik:

"Jag står för vad jag säger, men det är svårt att utveckla ett resonemang på 140 tecken. Det här är ett politisk-teoretiskt uttalande. Den ekonomiska stommen i både socialdemokrati och fascism är korporatism, att klassmotsättningar ska överskuggas. Men jag förstår inte varför man ska sluta fred med dem vars existens går ut på att förtrycka majoriteten, alltså alla vi som säljer vårt arbete. Den konflikten är central och kan inte överskuggas, men Löfven och hans parti försöker göra det. De vill inte bara överskugga den, de har till och med valt sida, och vilken sida de står på är väldigt tydligt."

Såsom nämns inledningsvis är detta ytterligare ett exempel på det sanna väsen som råder inom det så kallade vänsterpartiet. Här visas ingen respekt för motståndare och här görs de mest bisarra jämförelser. På detta Forum har tidigare refererats uttalanden, av liknande slag, från partiets representant i Norbottens läns landstingsfullmäktige och Pajala kommunfullmäktige, herr Fors.

Den retorik, som herrarna Allard och Fors begagnar sig av, för icke tankarna till ett samhälle grundat på folkstyre, åsikts- och yttrandefrihet. För att hitta motsvarande exempel på retorik får vi söka oss till de få kvarvarande kommunistiska implementationerna. Man kan gissa att herr Allards och herr Fors uttalanden skulle applåderas av tyrannen i Pyongyang, om denne händelsevis skulle få höra talas om nämnda utlåtelser.

Likt fallen med herr Fors hatiska utlåtelser möts herr Allards nu gjorda uttalanden av pliktskyldig "kritik" från partiets respektive ungdomsorganisationens ledning. Att kraftfullt näpsa herr Allard för hans dumheter och oförskämdheter, genom att utesluta honom från partiet vilket varje annat hedervärt parti gjort, är det icke tal om. Man nöjer sig med att "tala med honom". Hur trovärdigt är detta?

Det hela visar att det så kallade Vänsterpartiet alltfort är en hemvist för hatisk och vederstygglig kommunism.

Om samhällets begränsade styrbarhet

Det är bråda dagar för våra politiker. Nyligen avslutades Centerpartiets partiets partistämma och dessa dagar pågår Socialdemokratiska arbetarpartiets partikongress. Här slås kloka huvuden ihop för att med uppbringade av det yttersta av formuleringskonst, den elake må kalla det ordvrängeri, och med ordvågar av guld sätta sina vässade pennor till pappret och söka skrivningar vilka kan tillfredsställa alla utan att partiledningens auktoritet utmanas allt för mycket. Ymnigheten av ord är översvällande och för varje stämma eller kongress blir programskrivningarna allt mer omfattande och detaljerade.

I dagar som dessa drabbas dessvärre ock våra politiker av mer hybris än vanligt. De tror sig ha lösningen på hart när varenda samhällsproblem. Målsättningar och löften utropas på ett sätt som till ock med torde få den mest drivne marknadsgycklare att känna avund. Att det bakom de fagra löftena saknas substans hur desamma skall kunna uppfyllas får icke störa klang- och jubelföreställningarna.

Den på många sätt hedervärde ordföranden i Socialdemokratiska arbetarpartiet, herr Löfven, lovar, utan att darra på stämman, att vårt land år 2020 skall ha den lägsta arbetslösheten i Europa. Hur detta skall tillgå är dock höljt i dunkel och något som uppenbarligen icke brådskar att förklara utan med fördel kan anstå tills efter en eventuell valseger. Ekonomisk expertis är dock icke nådig i sin kritik av herr Löfvens fagra löften. En av vårt lands mest ansedda ekonomer, professor Fölster, förklarar i en debattartikel följande:

"Hoppet står i praktiken till arbetsmarknadspolitiken. Problemet är att den famlar helt i blindo. Sverige har i decennier haft ambitionen att erbjuda arbetsmarknadsåtgärder i toppklass och satsar mycket resurser på det. Ändå vet ingen vilka av alla tusentals olika åtgärder som fungerar. Nya förslag om åtgärder förblir blindskott."

Det professor Fölster ytterst pekar på är samhällets begränsade styrbarhet. Denna begränsade styrbarhet är något som ingen makthavare eller politiker under världshistorien rått på trots att försöken varit oräkneliga. Vad man icke förstår, eller icke vill förstå, är att samhället i grunden byggs upp av människor, som är i besittning av en fri vilja. Samma människor är ock beskaffade med ett antal andra egenskaper, varav somliga är goda medan andra är mindre goda och en del direkt onda. Nämnda ovedersägliga fakta bygger upp den verklighetens mosaik som utgör det samhälle där var och en av oss verkar. Denna grundsituation är icke något som står i vår makt att förändra utan något vi har att förhålla oss till. I detta ligger ock den grundläggande skillnaden mellan utopiska politiska ideologier, såsom exempelvis socialismen och liberalismen å ena sidan och konservatismen å andra sidan.

Dock är det icke så att vi får ledas in i fullständig pessimism. Att samhället endast har en begränsad styrbarhet är icke det samma som att styrbarhet saknas. Historien har visat oss på ett antal principer varigenom vi trots allt kan framleva i ett samhälle, som trots alla brister ändå är förhållandevis gott.

En av dessa principer är självfallet rättsstaten, utan denna är varje samhällsbildning över tiden dömd till undergång. Upprätthållandet av rättsstaten är således en uppgift där statsmakten icke får lämna någon möda osparad.

Vad vi ock vet är att varje samhälle måste upprätthålla och frammana goda värderingar. Grunden för dessa värderingar är respekten för människan och människolivet. Dessa värderingar är icke något som faller ut av sig själv då varje människa är beskaffad med arvsynden. Den värdenihilism och värderelativism  som dessvärre breder ut sig alltmer, är i detta måtto ett stort hot. Det samhälle, som över tiden icke aktar människovärdet, är dömt till fördärvet.

En annan historisk lärdom är att sunda statsfinanser är en förutsättning för ett gott samhälle. Detta är något som högst påtagligt begränsar politikens verksamhetsområde. Utopiska politiker gapar ofta, i sin nit att ösa välmåga över befolkningen, över för mycket. Konsekvensen en sådan politik är uppenbar och vi har här färska exempel i de olycksaliga länderna Grekland och Cypern.

Slutligen, men icke minst viktigt, är att varje framgångsrik samhällsbildning måste upprätthålla ett andningshål för människans fria vilja. Detta andningshål är civilsamhället där människor, utan inblandning av statsmakten, kan verka i samförstånd med varandra. Självfallet har dock civilsamhället sina begränsningar, som gör att det aldrig kan ställas över rättsstaten eller respekten för människovärdet.

Dumhet hos nordkoreansk tyrann saknar gräns

Den kommunistiske nordkoreanske diktatorn och tyrannen Kim Jong-un, som synes vara en borskämd oerfaren snorvalp, fortsätter med sin synnerligen farliga lek med elden. Förenta Nationernas generalsekreterare, herr Ki-Mon, låter i ett mycket välavvägt uttalande meddela att "Kärnvapenhot är ingen lek" något som den nordkoreanske snorvalpen icke fäster minsta vikt vid.

Att kärnvapen är en styggelse och ett hot mot hela Skapelsen torde stå klart för var och en som är i besittning av normal fattningsförmåga. Länge levde världen under ett reellt hot från de dödsbringande kärnvapnen. Under "terrorbalansens" mest kritiska dagar, särdeles under den så kallade Kubakrisen, var vår värld endast en hårsmån från Armageddon. Mycken möda har sedan lagts på att i någon mån mildra hotet från dessa förfärliga vapen, som förvisso finns kvar, men som ändock genom viktiga internationella avtal till någon del desarmerats.

En första grundsten är det avtal som benämnes "Fördraget om icke spridning av kärnvapen" vars främsta syfte var att begränsa antalet länder vilka får inneha kärnvapen.  Nämnda fördrag ger Förenta Staterna, Ryssland (Sovjetunionen vid den tidpunkt avtalet slöts), Storbritannien, Frankrike och Folkrepubliken Kina rätt att inneha kärnvapen. Förutnämnda stater är utgör ock Säkerhetsrådets permanenta medlemmar. I detta sammanhang kan noteras att Nordkorea undertecknade det ifrågavarande  fördraget år 1985 för att sedan, i trots mot världssamfundet, svekfullt lämna detsamma år 2003.

Ett annat fundament i begränsningen av kärnvapenanvändning utgörs av det så kallade fullständiga provstoppsavtalet vilket slöts år 1996. Även detta avtal trotsas av den kommunistiska implementationen Nordkorea vilken, i förakt mot världsamfundet, genomfört provsprängningar 2006, 2009 och senast innevarande år. Det var ock sistnämnda sprängning, som föranledde världsamfundet att skarpt och rättmätigt reagera mot den nordkoreanske snorvalpens tilltag.

Den som på detta sätt, i trots mot en hel omvärld och entydiga internationella överenskommelser, ger sig in i det agerande, som den nordkoreanske tyrannen och snorvalpen gör, besitter en dumhet som saknar all gräns. Det må vara att snorvalpens främsta syfte är att dupera den egna, av kommunismens bojor djupt förtryckta, befolkning men dumheten är nu så stor att det är tveksamt om någon över tiden låter sig duperas. Icke ens i det mest slutna samhälle kan människans förmåga att tänka fritt och dra sina egna slutsatser kväsas.

Att tro sig vara utvald

Det stundar till kongress för socialdemokratiska arbetarpartiet vilket ger sina avtryck i den allmänna debatten. Att det i nämnda parti finns två falanger är otvivelaktigt.

Den ena falangen står för en traditionell socialdemokrati vilande på grunden av det industrisamhälle som icke längre existerar. Exempel på företrädare för nämnda falang utgörs av professor Bjereld, som i en debattartikel i Svenska Dagbladet torgför en syn var konsekvens i praktiken är att socialdemokratiska arbetarpartiet skulle vara av historien utvald att leda riket.

Den andra falangen är mer pragmatisk och har såsom främsta intresse att återerövra makten. Företrädare för denna syn, vilken bejakar såväl ett rimligt skattetryck såsom alternativa driftsformer inom offentlig verksamhet, är bland annat redaktör Andersson, som i ett svar till professor Bjereld, söker ta ur nämnde professor föreställningen om att socialdemokratiska arbetarpartiet har en utvald roll och helt öppet pläderar för att nämnda parti är ett "parti bland andra".

Sakligt sett är det givetvis så att redaktör Andersson har rätt. Professor Bjereld väljer att i sitt resonemang helt avstå konsekvensen av den historiska kontexten. Likaledes väljer professor Bjereld att icke med ett ord ens kommentera att europeisk socialdemokrati, på samma sätt som den svenska, fått erfara att historiens gång ändrat förutsättningarna. Det synes högst märkligt att en person med akademisk bildning och professors ställning inom statsvetenskap till denna grad väljer att avstå från det som är uppenbart för varje yttre betraktare.

Det är övermåttan korttänkt att icke ta sin utgångspunkt i att socialdemokraterna i grunden är ett intresseparti, vars fundament har varit industrisamhället och industriarbetarna. I detta måtto befinner sig socialdemokraterna i samma dilemma som centerpartiet, det tidigare bondeförbundet, vars kärna bestått av småbrukare, en grupp som i dagens samhälle reducerats till näst intill obefintlighet. Vi lever idag icke längre i vare sig ett industrisamhälle eller i ett småbrukarsamhälle utan i en ordning som är oändligt mycket mer komplex. En ordning som gör att de marxistiska försöken att beskriva samhällsutvecklingen blir än mer irrelevanta och direkt missvisande. Att, såsom marxisten, ta sin utgångspunkt i industrisamhällets förhållanden i mitten av 1800-talet är direkt dumdristigt och leder ingenvart.

Slutpunkten för socialdemokratiska arbetarpartiets särställning inom svensk politik kom tvivelsutan i och med valförlusten 1976. Under åren hade såtts en föreställning om att partiet i det närmaste var osårbart. Dock måste det i rättvisans namn framhållas att det långa maktinnehavet icke enbart var socialdemokraternas förtjänst, att oppositionen hade svårt att uppträda enat är en icke oväsentlig del av förklaringsmodellen. Samtidigt går det heller icke att komma ifrån att systemet med första- och andra kammare över tiden kom att gynna socialdemokraterna och hjälpa dem fast vid regeringstaburetterna.

Av det långa regeringsinnehavet följde maktfullkomligheten där partiet närstående korporationen sammanblandades med statsmakten samtidigt som valhemligheten föraktades genom den så kollektivanslutningen. Angreppen på civilsamhället tilltog i styrka med en konfiskativ skattepolitik som främsta verktyg, en skattepolitik, som i sin mest extrema implementation, innebar att mer än 100 procent skatt kunde utgå. Samtidigt närdes idéerna om näringslivets socialisering genom de så kallade löntagarfonderna. Krossandet av civilsamhället var i detta icke långt borta.

De socialdemokratiska regeringar, som följde efter 1982, gjorde aldrig något allvarligt försök att ta upp tråden från den urartning som nådde sin höjdpunkt år 1976. Trots vänsterretorik och fortsatt sjungande  av den socialistiska kampsången Internationalen, kom man alltmer att utvecklas till ett pragmatiskt mittenparti, en utveckling som fullföljdes av förutvarande partiordföranden herr Persson. Av de relativt fåtaliga ställningstaganden som bär nuvarande partiordföranden herr Löfvens signum måste slutatsen dras att denne mer strävar åt herr Perssons pragmatiska linje än åt traditionalisternas vänsterradikala drömmar.

Den stora frågan är om nämnda parti över tiden kan förmås att hållas ihop. Otvivelaktigt är att den som sucktar efter regeringsmakten måste hålla sig till den politiska mittfåran, här finnes marginalväljarna och utan dessa finns ingen valseger vid horisonten. I detta politiska landskap är det dock förståligt att de socialdemokratiska traditionalisterna känner sig vilsna. Att ta steget till det världsfrånvända vänsterpartiet, ett parti som ock har en synnerligen solkig historia, torde, för de flesta, icke vara ett alternativ. Samtidigt inses att man, utifrån sina vänsterradikala ståndpunkter, har svårt att förlika sig med realpolitikens pragmatism.