Det stundar till kongress för socialdemokratiska arbetarpartiet vilket ger sina avtryck i den allmänna debatten. Att det i nämnda parti finns två falanger är otvivelaktigt.
Den ena falangen står för en traditionell socialdemokrati vilande på grunden av det industrisamhälle som icke längre existerar. Exempel på företrädare för nämnda falang utgörs av professor Bjereld, som i en debattartikel i Svenska Dagbladet torgför en syn var konsekvens i praktiken är att socialdemokratiska arbetarpartiet skulle vara av historien utvald att leda riket.
Den andra falangen är mer pragmatisk och har såsom främsta intresse att återerövra makten. Företrädare för denna syn, vilken bejakar såväl ett rimligt skattetryck såsom alternativa driftsformer inom offentlig verksamhet, är bland annat redaktör Andersson, som i ett svar till professor Bjereld, söker ta ur nämnde professor föreställningen om att socialdemokratiska arbetarpartiet har en utvald roll och helt öppet pläderar för att nämnda parti är ett "parti bland andra".
Sakligt sett är det givetvis så att redaktör Andersson har rätt. Professor Bjereld väljer att i sitt resonemang helt avstå konsekvensen av den historiska kontexten. Likaledes väljer professor Bjereld att icke med ett ord ens kommentera att europeisk socialdemokrati, på samma sätt som den svenska, fått erfara att historiens gång ändrat förutsättningarna. Det synes högst märkligt att en person med akademisk bildning och professors ställning inom statsvetenskap till denna grad väljer att avstå från det som är uppenbart för varje yttre betraktare.
Det är övermåttan korttänkt att icke ta sin utgångspunkt i att socialdemokraterna i grunden är ett intresseparti, vars fundament har varit industrisamhället och industriarbetarna. I detta måtto befinner sig socialdemokraterna i samma dilemma som centerpartiet, det tidigare bondeförbundet, vars kärna bestått av småbrukare, en grupp som i dagens samhälle reducerats till näst intill obefintlighet. Vi lever idag icke längre i vare sig ett industrisamhälle eller i ett småbrukarsamhälle utan i en ordning som är oändligt mycket mer komplex. En ordning som gör att de marxistiska försöken att beskriva samhällsutvecklingen blir än mer irrelevanta och direkt missvisande. Att, såsom marxisten, ta sin utgångspunkt i industrisamhällets förhållanden i mitten av 1800-talet är direkt dumdristigt och leder ingenvart.
Slutpunkten för socialdemokratiska arbetarpartiets särställning inom svensk politik kom tvivelsutan i och med valförlusten 1976. Under åren hade såtts en föreställning om att partiet i det närmaste var osårbart. Dock måste det i rättvisans namn framhållas att det långa maktinnehavet icke enbart var socialdemokraternas förtjänst, att oppositionen hade svårt att uppträda enat är en icke oväsentlig del av förklaringsmodellen. Samtidigt går det heller icke att komma ifrån att systemet med första- och andra kammare över tiden kom att gynna socialdemokraterna och hjälpa dem fast vid regeringstaburetterna.
Av det långa regeringsinnehavet följde maktfullkomligheten där partiet närstående korporationen sammanblandades med statsmakten samtidigt som valhemligheten föraktades genom den så kollektivanslutningen. Angreppen på civilsamhället tilltog i styrka med en konfiskativ skattepolitik som främsta verktyg, en skattepolitik, som i sin mest extrema implementation, innebar att mer än 100 procent skatt kunde utgå. Samtidigt närdes idéerna om näringslivets socialisering genom de så kallade löntagarfonderna. Krossandet av civilsamhället var i detta icke långt borta.
De socialdemokratiska regeringar, som följde efter 1982, gjorde aldrig något allvarligt försök att ta upp tråden från den urartning som nådde sin höjdpunkt år 1976. Trots vänsterretorik och fortsatt sjungande av den socialistiska kampsången Internationalen, kom man alltmer att utvecklas till ett pragmatiskt mittenparti, en utveckling som fullföljdes av förutvarande partiordföranden herr Persson. Av de relativt fåtaliga ställningstaganden som bär nuvarande partiordföranden herr Löfvens signum måste slutatsen dras att denne mer strävar åt herr Perssons pragmatiska linje än åt traditionalisternas vänsterradikala drömmar.
Den stora frågan är om nämnda parti över tiden kan förmås att hållas ihop. Otvivelaktigt är att den som sucktar efter regeringsmakten måste hålla sig till den politiska mittfåran, här finnes marginalväljarna och utan dessa finns ingen valseger vid horisonten. I detta politiska landskap är det dock förståligt att de socialdemokratiska traditionalisterna känner sig vilsna. Att ta steget till det världsfrånvända vänsterpartiet, ett parti som ock har en synnerligen solkig historia, torde, för de flesta, icke vara ett alternativ. Samtidigt inses att man, utifrån sina vänsterradikala ståndpunkter, har svårt att förlika sig med realpolitikens pragmatism.
Den ena falangen står för en traditionell socialdemokrati vilande på grunden av det industrisamhälle som icke längre existerar. Exempel på företrädare för nämnda falang utgörs av professor Bjereld, som i en debattartikel i Svenska Dagbladet torgför en syn var konsekvens i praktiken är att socialdemokratiska arbetarpartiet skulle vara av historien utvald att leda riket.
Den andra falangen är mer pragmatisk och har såsom främsta intresse att återerövra makten. Företrädare för denna syn, vilken bejakar såväl ett rimligt skattetryck såsom alternativa driftsformer inom offentlig verksamhet, är bland annat redaktör Andersson, som i ett svar till professor Bjereld, söker ta ur nämnde professor föreställningen om att socialdemokratiska arbetarpartiet har en utvald roll och helt öppet pläderar för att nämnda parti är ett "parti bland andra".
Sakligt sett är det givetvis så att redaktör Andersson har rätt. Professor Bjereld väljer att i sitt resonemang helt avstå konsekvensen av den historiska kontexten. Likaledes väljer professor Bjereld att icke med ett ord ens kommentera att europeisk socialdemokrati, på samma sätt som den svenska, fått erfara att historiens gång ändrat förutsättningarna. Det synes högst märkligt att en person med akademisk bildning och professors ställning inom statsvetenskap till denna grad väljer att avstå från det som är uppenbart för varje yttre betraktare.
Det är övermåttan korttänkt att icke ta sin utgångspunkt i att socialdemokraterna i grunden är ett intresseparti, vars fundament har varit industrisamhället och industriarbetarna. I detta måtto befinner sig socialdemokraterna i samma dilemma som centerpartiet, det tidigare bondeförbundet, vars kärna bestått av småbrukare, en grupp som i dagens samhälle reducerats till näst intill obefintlighet. Vi lever idag icke längre i vare sig ett industrisamhälle eller i ett småbrukarsamhälle utan i en ordning som är oändligt mycket mer komplex. En ordning som gör att de marxistiska försöken att beskriva samhällsutvecklingen blir än mer irrelevanta och direkt missvisande. Att, såsom marxisten, ta sin utgångspunkt i industrisamhällets förhållanden i mitten av 1800-talet är direkt dumdristigt och leder ingenvart.
Slutpunkten för socialdemokratiska arbetarpartiets särställning inom svensk politik kom tvivelsutan i och med valförlusten 1976. Under åren hade såtts en föreställning om att partiet i det närmaste var osårbart. Dock måste det i rättvisans namn framhållas att det långa maktinnehavet icke enbart var socialdemokraternas förtjänst, att oppositionen hade svårt att uppträda enat är en icke oväsentlig del av förklaringsmodellen. Samtidigt går det heller icke att komma ifrån att systemet med första- och andra kammare över tiden kom att gynna socialdemokraterna och hjälpa dem fast vid regeringstaburetterna.
Av det långa regeringsinnehavet följde maktfullkomligheten där partiet närstående korporationen sammanblandades med statsmakten samtidigt som valhemligheten föraktades genom den så kollektivanslutningen. Angreppen på civilsamhället tilltog i styrka med en konfiskativ skattepolitik som främsta verktyg, en skattepolitik, som i sin mest extrema implementation, innebar att mer än 100 procent skatt kunde utgå. Samtidigt närdes idéerna om näringslivets socialisering genom de så kallade löntagarfonderna. Krossandet av civilsamhället var i detta icke långt borta.
De socialdemokratiska regeringar, som följde efter 1982, gjorde aldrig något allvarligt försök att ta upp tråden från den urartning som nådde sin höjdpunkt år 1976. Trots vänsterretorik och fortsatt sjungande av den socialistiska kampsången Internationalen, kom man alltmer att utvecklas till ett pragmatiskt mittenparti, en utveckling som fullföljdes av förutvarande partiordföranden herr Persson. Av de relativt fåtaliga ställningstaganden som bär nuvarande partiordföranden herr Löfvens signum måste slutatsen dras att denne mer strävar åt herr Perssons pragmatiska linje än åt traditionalisternas vänsterradikala drömmar.
Den stora frågan är om nämnda parti över tiden kan förmås att hållas ihop. Otvivelaktigt är att den som sucktar efter regeringsmakten måste hålla sig till den politiska mittfåran, här finnes marginalväljarna och utan dessa finns ingen valseger vid horisonten. I detta politiska landskap är det dock förståligt att de socialdemokratiska traditionalisterna känner sig vilsna. Att ta steget till det världsfrånvända vänsterpartiet, ett parti som ock har en synnerligen solkig historia, torde, för de flesta, icke vara ett alternativ. Samtidigt inses att man, utifrån sina vänsterradikala ståndpunkter, har svårt att förlika sig med realpolitikens pragmatism.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar