På detta forum har problematiken rörande ett samhälles begränsades styrbarhet tagits upp vid ett flertal tillfällen. Senast skedde detta i en anmärkning benämnd Om samhällets begränsade styrbarhet. En krönika, med titeln Rödgrön röra räcker inte, i dagens nummer av Svenska Dagbladet, författad av redaktör Linder, ger anledning att ytterligare reflektera över detta ämne.
Det herr Linder tar upp är att såväl vårt eget land såsom vårt kära broderland Norge under snart sju respektive åtta år styrts av regeringar vilka i en tid av en synnerligen, från ett finansiellt och ekonomiskt perspektiv, labil omvärld lyckats hålla statsfinanserna - en av grunderna för ett samhälles stabilitet - i god ordning.
I båda nämnda exempel är det vidare så att opinionsläget för de sittande regeringarna icke är särdeles högt. Vidare torde det stå klar att icke något av de ledande oppositionspartierna synes vilja gå till val på en politik av stor förändring. I Sverige har herr Löfven näst intill tvingats slå knut på sig själv för att hålla sitt partis vänsterflygel, som alltfort när naiva utopiska socialistiska föreställningar, stången i det att icke nämnda vänsterflygel skall rasera allt hopp om en valseger. Sammalunda i Norge där högerpartiets ordförande, fru Solberg, icke synes vara hågad att vare sig genomföra några större sänkningar av skatterna eller att införa mer än marginella förändringar i en riktning mot större valfrihet inom ramen för det allmännas ansvarsområden.
Herr Linder drar av ovanstående tre intressanta slutsatser där den andra förtjänar att belysas ytterligare:
"För det andra att en stor grupp väljare är otåliga och vill att det ska hända något nytt. Om de inte får nya politiska initiativ vill de åtminstone ha nya ansikten"
En viktig punkt i detta är således förändring för förändringens egen skull. Det må vara att det kan finnas ett egenvärde i att då och då byta ut politikerna och deras konstellationer för att på detta sätt säkerställa en dynamik.
För den konservative, som är övertygad att samhället är synnerligen svårstyrbart och att all förändring måste ske organiskt och i måttfull takt, är icke ett utbyte på regeringstaburetterna någon stor sak så länge de som sätter sig på taburetterna förstår samhällets svårstyrbarhet och tröghet.
Problemet uppstår då utopiska krafter ropar på helt orealistiska förändringar, som över tiden endast leder in i fördärvet, skapar sig ett inflytande. Detta förhållande är alltid en stor risk, som kan framkalla populism. Ett exempel på detta är herr Löfvens löften om en politik som skall leda till Europas lägsta arbetslöshet, trots att han, som den måttfulle och kloke person han i grunden synes vara, mycket väl är medveten om att det främst är komplexa omvärldsförhållanden och icke arbetsmarknadspolitik som avgör huruvida detta mål kan uppfyllas eller icke. Blir detta slag av populism för starkt kan det leda till en oansvarig statshushållning vilken i förlängningen leder ett samhälle till ruinens brant. Dagens Europa har dessvärre idag alltför många exempel på detta förhållande.
Det viktiga för de politiker, som genom folkstyrets principer, anförtrotts att styre ett samhälle är att de måste vara högst medvetna om ett samhälles begränsade styrbarhet och icke sukta efter det ouppnåbara eller omöjliga.
Det herr Linder tar upp är att såväl vårt eget land såsom vårt kära broderland Norge under snart sju respektive åtta år styrts av regeringar vilka i en tid av en synnerligen, från ett finansiellt och ekonomiskt perspektiv, labil omvärld lyckats hålla statsfinanserna - en av grunderna för ett samhälles stabilitet - i god ordning.
I båda nämnda exempel är det vidare så att opinionsläget för de sittande regeringarna icke är särdeles högt. Vidare torde det stå klar att icke något av de ledande oppositionspartierna synes vilja gå till val på en politik av stor förändring. I Sverige har herr Löfven näst intill tvingats slå knut på sig själv för att hålla sitt partis vänsterflygel, som alltfort när naiva utopiska socialistiska föreställningar, stången i det att icke nämnda vänsterflygel skall rasera allt hopp om en valseger. Sammalunda i Norge där högerpartiets ordförande, fru Solberg, icke synes vara hågad att vare sig genomföra några större sänkningar av skatterna eller att införa mer än marginella förändringar i en riktning mot större valfrihet inom ramen för det allmännas ansvarsområden.
Herr Linder drar av ovanstående tre intressanta slutsatser där den andra förtjänar att belysas ytterligare:
"För det andra att en stor grupp väljare är otåliga och vill att det ska hända något nytt. Om de inte får nya politiska initiativ vill de åtminstone ha nya ansikten"
En viktig punkt i detta är således förändring för förändringens egen skull. Det må vara att det kan finnas ett egenvärde i att då och då byta ut politikerna och deras konstellationer för att på detta sätt säkerställa en dynamik.
För den konservative, som är övertygad att samhället är synnerligen svårstyrbart och att all förändring måste ske organiskt och i måttfull takt, är icke ett utbyte på regeringstaburetterna någon stor sak så länge de som sätter sig på taburetterna förstår samhällets svårstyrbarhet och tröghet.
Problemet uppstår då utopiska krafter ropar på helt orealistiska förändringar, som över tiden endast leder in i fördärvet, skapar sig ett inflytande. Detta förhållande är alltid en stor risk, som kan framkalla populism. Ett exempel på detta är herr Löfvens löften om en politik som skall leda till Europas lägsta arbetslöshet, trots att han, som den måttfulle och kloke person han i grunden synes vara, mycket väl är medveten om att det främst är komplexa omvärldsförhållanden och icke arbetsmarknadspolitik som avgör huruvida detta mål kan uppfyllas eller icke. Blir detta slag av populism för starkt kan det leda till en oansvarig statshushållning vilken i förlängningen leder ett samhälle till ruinens brant. Dagens Europa har dessvärre idag alltför många exempel på detta förhållande.
Det viktiga för de politiker, som genom folkstyrets principer, anförtrotts att styre ett samhälle är att de måste vara högst medvetna om ett samhälles begränsade styrbarhet och icke sukta efter det ouppnåbara eller omöjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar