Om samhällets begränsade styrbarhet

Det är bråda dagar för våra politiker. Nyligen avslutades Centerpartiets partiets partistämma och dessa dagar pågår Socialdemokratiska arbetarpartiets partikongress. Här slås kloka huvuden ihop för att med uppbringade av det yttersta av formuleringskonst, den elake må kalla det ordvrängeri, och med ordvågar av guld sätta sina vässade pennor till pappret och söka skrivningar vilka kan tillfredsställa alla utan att partiledningens auktoritet utmanas allt för mycket. Ymnigheten av ord är översvällande och för varje stämma eller kongress blir programskrivningarna allt mer omfattande och detaljerade.

I dagar som dessa drabbas dessvärre ock våra politiker av mer hybris än vanligt. De tror sig ha lösningen på hart när varenda samhällsproblem. Målsättningar och löften utropas på ett sätt som till ock med torde få den mest drivne marknadsgycklare att känna avund. Att det bakom de fagra löftena saknas substans hur desamma skall kunna uppfyllas får icke störa klang- och jubelföreställningarna.

Den på många sätt hedervärde ordföranden i Socialdemokratiska arbetarpartiet, herr Löfven, lovar, utan att darra på stämman, att vårt land år 2020 skall ha den lägsta arbetslösheten i Europa. Hur detta skall tillgå är dock höljt i dunkel och något som uppenbarligen icke brådskar att förklara utan med fördel kan anstå tills efter en eventuell valseger. Ekonomisk expertis är dock icke nådig i sin kritik av herr Löfvens fagra löften. En av vårt lands mest ansedda ekonomer, professor Fölster, förklarar i en debattartikel följande:

"Hoppet står i praktiken till arbetsmarknadspolitiken. Problemet är att den famlar helt i blindo. Sverige har i decennier haft ambitionen att erbjuda arbetsmarknadsåtgärder i toppklass och satsar mycket resurser på det. Ändå vet ingen vilka av alla tusentals olika åtgärder som fungerar. Nya förslag om åtgärder förblir blindskott."

Det professor Fölster ytterst pekar på är samhällets begränsade styrbarhet. Denna begränsade styrbarhet är något som ingen makthavare eller politiker under världshistorien rått på trots att försöken varit oräkneliga. Vad man icke förstår, eller icke vill förstå, är att samhället i grunden byggs upp av människor, som är i besittning av en fri vilja. Samma människor är ock beskaffade med ett antal andra egenskaper, varav somliga är goda medan andra är mindre goda och en del direkt onda. Nämnda ovedersägliga fakta bygger upp den verklighetens mosaik som utgör det samhälle där var och en av oss verkar. Denna grundsituation är icke något som står i vår makt att förändra utan något vi har att förhålla oss till. I detta ligger ock den grundläggande skillnaden mellan utopiska politiska ideologier, såsom exempelvis socialismen och liberalismen å ena sidan och konservatismen å andra sidan.

Dock är det icke så att vi får ledas in i fullständig pessimism. Att samhället endast har en begränsad styrbarhet är icke det samma som att styrbarhet saknas. Historien har visat oss på ett antal principer varigenom vi trots allt kan framleva i ett samhälle, som trots alla brister ändå är förhållandevis gott.

En av dessa principer är självfallet rättsstaten, utan denna är varje samhällsbildning över tiden dömd till undergång. Upprätthållandet av rättsstaten är således en uppgift där statsmakten icke får lämna någon möda osparad.

Vad vi ock vet är att varje samhälle måste upprätthålla och frammana goda värderingar. Grunden för dessa värderingar är respekten för människan och människolivet. Dessa värderingar är icke något som faller ut av sig själv då varje människa är beskaffad med arvsynden. Den värdenihilism och värderelativism  som dessvärre breder ut sig alltmer, är i detta måtto ett stort hot. Det samhälle, som över tiden icke aktar människovärdet, är dömt till fördärvet.

En annan historisk lärdom är att sunda statsfinanser är en förutsättning för ett gott samhälle. Detta är något som högst påtagligt begränsar politikens verksamhetsområde. Utopiska politiker gapar ofta, i sin nit att ösa välmåga över befolkningen, över för mycket. Konsekvensen en sådan politik är uppenbar och vi har här färska exempel i de olycksaliga länderna Grekland och Cypern.

Slutligen, men icke minst viktigt, är att varje framgångsrik samhällsbildning måste upprätthålla ett andningshål för människans fria vilja. Detta andningshål är civilsamhället där människor, utan inblandning av statsmakten, kan verka i samförstånd med varandra. Självfallet har dock civilsamhället sina begränsningar, som gör att det aldrig kan ställas över rättsstaten eller respekten för människovärdet.