lördag 27 augusti 2011

Kyrkan bör åter bli en Statskyrka

Moderata Samlingspartiet, det parti jag i brist på andra alternativ röstar på, har låtit meddela att man icke avser att ställa upp i kommande kyrkoval. Denna fråga kan ses ur två pespektiv.

Det ena perspektivet är motiveringen av beslutet där det bland annat säges:

"...visa att det inte finns något religiöst samfund som har en särställning inom partiet."

Detta motiv uttrycker för mig en feghet av största slag och det är sorgesamt att notera att moderater resonerar på detta sätt. Vi måste våga stå upp för att vår Kyrka är en omistlig del av vårt samhälle som ända sedan kristnandet haft största betydelse. Svenska Kyrkan har ock skall där för ha en forsatt särställning. För mig är det därför en självklarhet att vår Kyrka åter måste bli en Statskyrka.

Det andra perspektivet är att detta beslut något motverkar Kyrkans politisering vilket i grunden är något gott. Kyrkan är idag i händerna på lismande politikers vansinnigheter, som i allt syftar till att följa tidens nycker. Allt för länge har tidens nycker fått styra över den lära som den Heliga Skrift uttrycker. Här behövs ett reningsbad. Lärofrågor kan aldrig och får aldrig bli något som beslutas av lekmän i "politiska" församlingar. Lärofrågor måste avgöras i kollegiet av Kyrkans biskopar.

Lekmannen har sin främsta plats i församlingen. För kyrkans skötsel och vård finns här, sedan urminnes tid, förtroendeposter och organ, som alltfort bör utgöra grunden för lekmannainflytandet. På andra nivåer finnes inga egentliga behov av valda lekmannaförsamlingar. I de fall lekmannarepresentaner krävs på andra nivåer bör dessa utses av församlingarna.

4 kommentarer:

  1. Fullständigt orimligt!
    En kyrka ska inte styras av staten = politiker. Biskopar ska inte tillsättas av regeringen som om de vore generaldirektörer eller landshövdingar.
    En kyrka ska styras av sina medlemmar, sitt apostoliska arv och av sin bekännelsegrund.
    Statlig styrning av kyrkan är i strid med kyrkans centrala värderingar och budskap.

    SvaraRadera
  2. "En kyrka ska styras av sina medlemmar, sitt apostoliska arv och av sin bekännelsegrund."

    Kyrkans lära, uttryckt i den Heliga Skrift - bekännelsegrunden och det arv och den tradition som är förknippat med denna, är och förblir för mig den enda godtagbara grunden för Kyrkans ledning och utveckling. Kyrkan är icke någon sorts förströelseförening som kan låta sig styras av medlemmars fria tyckande om än det ena och än det andra.

    Jag vägrar att acceptera att våra Fäders Kyrka, som nu skett, kommit i liberalteologers och lismande kyrkopolitikers våld, personer vilka icke tar sin utgångspunkt i den Heliga Skrift utan i tidens nycker.

    Läran är något som måste uttolkas av de som genom både djupa studier av skrifterna och egna personliga erfarenheter har såväl stora kunskaper som personlig övertygelse. Allt annat är för mig främmande.

    Att jag förespråkar en Statskyrka är därför att jag anser att ett samhälle behöver en värdegrund att stå på. I det samhället jag förespråkar sätter jag icke likhetstecken mellan stat och politiker. Jag vill ha ett samhälle som bygger på maktdelning med en klar avgränsning mellan lagstiftande makt (...häri har vi politiken), verkställande makt (...att ovält verkställa det som lagarna stipulerar) och en dömande makt.

    Tillsättning av biskopar skall i detta ske av den verkställande makten, på saklig och oväld grund, och utifrån förslag givna av biskopskollegiet.

    SvaraRadera
  3. Nu lägger du krokben för dig själv.

    Om du anser att kyrkans tradition och bekännelsegrunder ska ligga till grund så kan du inte hävda att staten ska utnämna biskopar. Du kan heller inte vara kritiska till politiskt inflytande i kyrkan om du kräver att kyrkan ska underställas staten.

    Dessutom blandar du ihop saker. Lekmannainflytandet i kyrkan är nödvändigt i alla de delar då det inte handlar om ren bekännelse, t ex förvaltning av egendomar, organisation etc.

    SvaraRadera
  4. Herr Rudberg läser icke och tar icke till sig vad det är jag vill uttrycka.

    Den absolut viktigaste grundstenen är att Kyrkan måste bygga på läran uttryckt i den Heliga Skrift och det arv och den tradition som under årtusendena utvecklats. Detta innebär, för att spetsa till det hela, att Tio-Guds-Bud, Kärleksbudskapet eller Missionsbefallningen aldrig kan bli föremål för "demokratiska" majoritetsbeslut grundade på tidens nycker. Läran ligger fast och det måste vi acceptera.

    För att uttolka läran behöver vi djupt skriftlärda personer och i vår Kyrka utgörs dessa nav biskoparna. Vad det då är frågan om är att säkerställa att dessa utses på ett ovält sätt utifrån saklighetens grund.

    Då jag ock förespråkar en Statskyrka och en Stat där verkställande makt är skild från lagstiftande makt ser jag det icke som något problem att den verkställande makten utser biskoparna (dock gärna på förslag av biskopsmötet). Detta är icke märkligare än att den verkställande makten utser justitieråden i Högsta Domstolen. Dessa justitieråd skall blott och bart utses utifrån sin juridiska sakkunskap. Det finns ingen motsättning i detta utan är tvärtom en god ordning för att säkerställa oväld.

    Vidare undanber jag mig herr Rudbergs mästrande om lekmannainflytandet. Hade herr Rudberg läst sista stycket i mitt inledande inlägg hade han kunnat bespara sin penna dessa rader. Herr Rudberg är väl icke blind och måste väl ändå kunna läsa innantill att jag klart uttrycker:

    "För kyrkans skötsel och vård finns här, sedan urminnes tid, förtroendeposter och organ, som alltfort bör utgöra grunden för lekmannainflytandet."

    SvaraRadera