Under den senaste 25 års perioden har vi kunnat se hur rikets armestridskrafter i det närmaste utraderats. Förvisso har omvärldsförhållandena förändrats, genom de realsocialistiska kommunistiska implementationernas fall 1989-1991, men någon säker omvärld lever vi i sanning icke i. Utveckling i öster och stormakten Ryssland går i allt annat än i önskvärd riktning. Den krigsmakt, som vid tiden för de stora omvälvningarna, var stadd i förfall rustas nu åter. Denna utveckling synes först nu, trots att tecknen varit många och funnits sedan länge, intressera våra av kortsiktig röstjakt helt förblindade politiker. I de lismande politikernas sandlåda söker nu båda sidor vinna billiga poänger. Sanningen är dock dessvärre den att det i vår Riksdag icke finns ett enda parti som på ett hedervärt sätt vågat stå upp för en krigsmakt, som har en förmåga att försvara riket.
Överbefälhavaren general Göransson fick utstå mycken spott och spe när han offentligt pekade på att riket saknar försvarsförmåga och möjligen på ett mycket rudimentärt sätt skulle kunna stå emot ett fientlig anfall under en vecka. Nya uppgifter gör nu gällande att krigsmakten måste tillskjutas avsevärda belopp för att ens kunna upprätthålla den högst otillräckliga och djupt bristfälliga förmåga som nu gällande försvarsbeslut stipulerar.
Såsom nämns inledningsvis är förfallet störst vad gäller armestridskrafterna. För att förstå vidden av förfallet är det högst intressant att studera armén utvecklingen under de senaste 25 åren. År 1988 ägde armén 27 brigader. Före det förödande försvarsbeslutet av år 2000 hade armén halverats till 13 brigader. Härefter avskaffades brigaderna varigenom arméns samordnade slagkraft i princip togs bort. Spridda bataljoner av allehanda slag är inget alternativ utan utgör ett lätt byte för en illasinnad fiende.
Idag utgörs kärnan av arméns andel i det så kallade insatsförsvaret av 7 manöverbataljoner och 3 stridsvagnskompanier samt ett antal specialförband av diverse slag. Ur detta tänker man sig kunna sätta upp en "slagkraft" som motsvarar 2 brigader. Till detta kommer 40 hemvärnsbataljoner, med lätt beväpning, som nödtorftigt kan användas för skydd mot sabotage. Vore det icke så att frågan är synnerligen allvarlig skulle man brista ut i ett stort gapskratt då det hela synes fullständigt orealistiskt och utan varje förankring i verkligheten.
Det är i sanning dags för våra politiker, från höger till vänster, att vakna upp från den drömvärld man befunnit sig i under de senaste 25 åren. Tillräckliga resurser måste tillförsäkras krigsmakten samtidigt som ett än mycket närmare samarbete med våra europeiska grannar måste sökas. Här bör frågan om en europeisk försvarsallians som ersätter Nato och som innefattar Europeiska Unionens medlemsstater skyndsamt utredas.
Överbefälhavaren general Göransson fick utstå mycken spott och spe när han offentligt pekade på att riket saknar försvarsförmåga och möjligen på ett mycket rudimentärt sätt skulle kunna stå emot ett fientlig anfall under en vecka. Nya uppgifter gör nu gällande att krigsmakten måste tillskjutas avsevärda belopp för att ens kunna upprätthålla den högst otillräckliga och djupt bristfälliga förmåga som nu gällande försvarsbeslut stipulerar.
Såsom nämns inledningsvis är förfallet störst vad gäller armestridskrafterna. För att förstå vidden av förfallet är det högst intressant att studera armén utvecklingen under de senaste 25 åren. År 1988 ägde armén 27 brigader. Före det förödande försvarsbeslutet av år 2000 hade armén halverats till 13 brigader. Härefter avskaffades brigaderna varigenom arméns samordnade slagkraft i princip togs bort. Spridda bataljoner av allehanda slag är inget alternativ utan utgör ett lätt byte för en illasinnad fiende.
Idag utgörs kärnan av arméns andel i det så kallade insatsförsvaret av 7 manöverbataljoner och 3 stridsvagnskompanier samt ett antal specialförband av diverse slag. Ur detta tänker man sig kunna sätta upp en "slagkraft" som motsvarar 2 brigader. Till detta kommer 40 hemvärnsbataljoner, med lätt beväpning, som nödtorftigt kan användas för skydd mot sabotage. Vore det icke så att frågan är synnerligen allvarlig skulle man brista ut i ett stort gapskratt då det hela synes fullständigt orealistiskt och utan varje förankring i verkligheten.
Det är i sanning dags för våra politiker, från höger till vänster, att vakna upp från den drömvärld man befunnit sig i under de senaste 25 åren. Tillräckliga resurser måste tillförsäkras krigsmakten samtidigt som ett än mycket närmare samarbete med våra europeiska grannar måste sökas. Här bör frågan om en europeisk försvarsallians som ersätter Nato och som innefattar Europeiska Unionens medlemsstater skyndsamt utredas.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar