Påven avträder sitt ämbete

För papisterna torde denna dag vara en synnerligen historisk dag i det att Hans Helighet Påve Benedictus XVI, Biskop av Rom, Kristus Ställföretädare, Apostlarnas efterträdare, Påve av den världsomfattande Kyrkan, Prima av Italien, Ärkebiskop och Metropolitan av den romerska provinsen, Vatikanstatens Suverän, Tjänare av Guds Tjänare, förklarat såsom sin avsikt att frånträda sitt ämbete klockan åtta om aftonen instundande 28:e februari. Icke på snart 598 år, då Påve Gregorius XII avsade sig sitt ämbete den 4:juli 1415, har något motsvarande inträffat.

Spekulationerna om vem som nu kommer att uppstiga på den Heliga Stolen är redan legio. Här talas ömsom om en afrikan, ömsom om en latinamerikan och ömsom om ännu en europé. Måhända borde man i detta sammanhang betänka Galaterbrevets ord i dess 3 kapitel och 28:e vers: "Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus."

Hans Helighet Påve Benedictus XVI, Biskop av Rom, Kristus Ställföretädare, Apostlarnas efterträdare, Påve av den världsomfattande Kyrkan, Prima av Italien, Ärkebiskop och Metropolitan av den romerska provinsen, Vatikanstatens Suverän, Tjänare av Guds Tjänare.

Påve Benedictus, som är en ålderstigen man, må ha sina skäl för att abdikera och denna rätt måste, utifrån ett medmänskligt perspektiv, respekteras honom. Icke desto mindre är händelsen ytterst anmärkningsvärd, då den för en yttre betraktare med förankring i den rena evangeliska läran, synes något inkonsekvent, ja direkt motsägelsefull. Kristus lämnar aldrig sitt uppdrag, hur kan då hans ställföreträdare göra detta?

Det hela visar på den stora felaktigheten och orimligheten i den papistiska läran, där man utan egentligt stöd i den Heliga Skrift, sätter en människa av kött och blod i Kristus ställe. En människa, som enligt dogmen om påvens ofelbarhet, i lärofrågor, ex catedra, är ofelbar. För en lutheran och bekännare av den rena evangeliska läran här detta högst oförståligt. Lika oförståelig är papisternas helgondyrkan, vars förenlighet med Första Budet icke går att finna stöd för i den Heliga Skrift.

Lika mycket som papisterna må respekteras och hedras för att de på många sätt står upp för det sanna Ordet, ett bland många exempel är respekten för det ofödda livet, lika mycket måste de kritiseras för att de i centrala delar av sin lära, såsom i de nämnda fallen med påvens ofelbarhet och helgondyrkan, hänger sig åt sådant, som för en bekännare av den rena evangeliska läran, förefaller rent okristligt.