Om revolutionen

Denna dag, den 14:e juli, firas såsom nationaldag i Frankrike och då till åminnelse av den franska revolutionen. För revolutionsromantikern och den utopiske idealisten är detta måhända något att fira men för den som sätter vikten vid samhällsomvandlingens resultat och praktik är det en sorgens dag.

I detta sammanhang må det ock vara på sin plats att något söka definiera vad som avses med revolution och revolutionär omvandling. En del menar att revolution kan användas för att beteckna varje omvälvning där en makthavare avlägsnas på ett våldsamt sätt. Denna defintion synes dock alltför vidlyftig då en revolutionär förändring ock bör innehålla en snabb och radikal omvälvning av en stats politiska, ekonomiska och/eller sociala system. Ett våldsamt avlägsnande av en halsstarrig despot, som gjort sig omöjlig, är således icke självklart att beteckna såsom en revolution. Våldsamt avlägsnande av despoter är understundom enda möjligheten då alla andra vägar prövats. Ett aktuellt exempel på detta sistnämnda fall är den vansinnige och galne despoten Gadaffi i Libyen.

Revoutionens förespråkare menar att ett samhälle kan göras om i grunden genom att det rycks upp från sina rötter och byggs helt på nytt utan avseende på bevarande av fungerande och hävdvunna strukturer. Historiens dom över detta sätt att förhandla samhällen är obeveklig och entydig. Det finns i världshistorien icke ett endaste exempel på en revolutionär samhällsomvandling som över tiden varit lyckosam. För att exemplifiera detta må följande exempel anföras:

Franska revolutionen 1789
I denna revolution söktes en radikal omvandling på hart när alla områden, icke ens hävdvunnen tideräkning lämnades i fred. Resultatet av detta obetänksamma revolutionära experiment lät icke vänta på sig. Snart var skräckväldet ett faktum med summariska avrättningar där minst 1660 människor godtyckligt avrättades, somliga uppgifter talar om tusentals fler avrättningar.

I nämnda kaos blev ock motsättningarna mellan revolutionär sinsemellan betydande vilket såsmåningom ledde till att Napoleon Bornaparte år 1799 tog makten. Denne sistnämnde, som ock lät utropa sig till kejare utan någon som helst legitim grund år 1804, störtade hela Europa i brand och det kom sedan att dröja till år 1815 innan samhällsutvecklingen åter kunde bringas i någon form av ordning.

Ryska revolutionen 1917
Även om det kommunistiska maktövertagandet, som sådant, mer har karaktären av en statskupp, stödd av Tyskland, som  i sin aningslöshet icke förstod med vilken eld man lekte, i syfte att slutligen säkerställa ett lyckosamt krigsslut, var den samhällsomvandling som följde i sanning revolutionär.

Genom blodsbesudlade tyranner som Lenin och Stalin anställdes folkmord på miljontals människor. Samtidigt visade det sig att det socialistiska eknomiska system, som man med våld och utan någon praktisk erfarenhet sökte inrätta, aldrig kunde förmås att bära.

Först 1991, sedan den framsynte herr Gorbatjov i mitten av 1980-talet insett systemet hopplösa situation, kunde det fullständigt misslyckade kommunistiska systemet avvecklas.

Tyska revolutionerna 1918
Strikt sett kan det förvisso diskuteras om de tyska revolutionerna 1918, då tusenåriga Monarkier bringades över ända, uppfyller den defintion av revolution som kräver en fullständig samhällsomvandling. Weimarrepubliken innebar i så måtto ingen fullständig omvälvning av det ekonomiska och sociala systemet. Klart är dock att Tyskland och de stater som man byggdes upp av förlorade den kontiniutet som Monarkin innebar. Att man på detta sätt förlorade sin ryggrad visade sig i sinom tid bli ytterst fatalt.

Störtandet av Monarkin i Tyskland lämnade vägen öppen för korpral Hitler, som efter maktövertagandet 1933 skapande ett tyranni som endast har sitt motstycke i Stalins skräckvälde. Med en bevarad Monarki hade aldrig någonsin tyrannen Hitler fått en lojalitet från officerskåren, som var en nödvändig förutsättning för hans maktställning. När sedan officerskåren, sent omsider och denna senfärdighet hedrar dem icke, vaknade och sökte avlägsna tyrannen år 1944 var detta dessvärre alltför sent.

Kinesiska revolutionen 1949
Icke heller tyrannen Maos maktövertagande var någon plötslig omvälvning utan resultatet av ett mångårigt inbördeskrig. Dock var det som skedde i dess spår i sanning en revolutionär omvälvning. Genom två vanvettiga kampanjer "Det stora språnget" och "Kulturrevolutionen" sökte tyrannen Mao att tvärt förändra det kinesiska samhället. Resultatet blev fullständig och total katastrof med såväl massvält som folkmord som följd. Frågan är om tyrannen Mao icke hör till historiens mest inkompenta statsledare vilken, som hart när ingen annan, lagt misslyckande på misslyckande på rad.

Det som sedan hände var att man insåg de socialistiska ekonomiska teoriernas totala brister och oförmåga att skapa någon form av välstånd. Med denna insikt skapades ett annat ekonomiskt system baserat på vedertagna erfarenheter om hur ett ekonomiskt system de facto fungerar. Även om nuvarande ekonomiska system i Kina icke är utan brister måste det ändock betecknas såsom lyckosamt. Sedan vet vi att det kinesiska kommunistpartiet alltfort härskar i ett repressivt enpartisystem där dock icke partiet längre kan anses som revolutionärt utan mer såsom en priviligierad maktelit - ett frälse om vi så vill.

Med ovanstående rader har det visats att revolutionen är ett fullständigt obrukbart verktyg för samhällsomvandling. Således är den 14 juli ingen dag att fira såsom en märkesdag för en samhällsomvandlingsmetod. Tvärtom stämmer denna dag till allvarsam eftertanke samtidigt som vi i respekt, för alla de som mist sina liv i de folkmord som följt i revolutionerna spår, böjer våra huvuden i sorg.