Från att vid sitt bildande ha varit en ansedd och betydelsefull organisation har Förenta Nationerna förfallit allt mer i det att man icke lyckat stå upp för civilisationens försvar. Idag är organisationen tandlös och utan reell påverkansmöjlighet. Dock, i en organisation där tyrannier betraktas som likvärdiga med rättstater är denna utveckling icke märklig utan dessväre fullt naturlig.
En ny påminnelse om detta får vi idag genom redaktör Silbersteins upplysande och förtjänsfulla ledare i Svenska Dagbladet där det noteras att Iran, en stat som på goda grunder och i strid med internationella överenskommelser kan befaras stå i begrepp att införskaffa fasansfulla atombomber, givits en av de högsta posterna i den FN-konferens vars syfte är att reformera regelverket för internationell vapenhandel. Detta i en situation då det dessförutan är ställt utom allt tvivel att Iran alltfort levererar vapen till den blodsbesudlade syriske tyrannen, folkmördaren al-Assad.
Redaktör Silberstein exemplifierar ock förfallet med det FN-organ, utsett av Generalförsamlingen, vilket benämnes "FN:s råd för mänskliga rättigheter". Detta råd domineras idag av stater som icke kan betecknas som rättstater. Av rådets 47 medlemsstater kan långt mindre än hälften anses vara rättstater. Bland medlemmarna må således nämnas kommunistiska tyranniet Kuba, enpartistaten Kina, det korrupta klanväldet Kirgisien och det alltmer rättsosäkra Ryssland. Notabelt är ock att Libyen, under tyrannen Gadaffi, vann inträde i rådet. Med nämnda sammansättning är det en omöjlighet att rådet förmår att uträtta något av värde. Den enda roll rådet i pratiken får är att utgöra alibi för de som trampar på rättstat och människovärde.
Internationellt samarbete mellan stater är förvisso betydelsefullt och riktigt. Måhända har Förenta Nationerna alltfort en viss roll i detta. För att stå upp för männsikovärdet och rättstaten synes dock enda lösningen vara att skapa en ny världsomfattande organisation med mycket klara kriterier, utifrån ett rättstatsperspektiv, vad gäller inträde. Vi får icke längre blunda för det faktum att det finns goda och onda stater.
En ny påminnelse om detta får vi idag genom redaktör Silbersteins upplysande och förtjänsfulla ledare i Svenska Dagbladet där det noteras att Iran, en stat som på goda grunder och i strid med internationella överenskommelser kan befaras stå i begrepp att införskaffa fasansfulla atombomber, givits en av de högsta posterna i den FN-konferens vars syfte är att reformera regelverket för internationell vapenhandel. Detta i en situation då det dessförutan är ställt utom allt tvivel att Iran alltfort levererar vapen till den blodsbesudlade syriske tyrannen, folkmördaren al-Assad.
Redaktör Silberstein exemplifierar ock förfallet med det FN-organ, utsett av Generalförsamlingen, vilket benämnes "FN:s råd för mänskliga rättigheter". Detta råd domineras idag av stater som icke kan betecknas som rättstater. Av rådets 47 medlemsstater kan långt mindre än hälften anses vara rättstater. Bland medlemmarna må således nämnas kommunistiska tyranniet Kuba, enpartistaten Kina, det korrupta klanväldet Kirgisien och det alltmer rättsosäkra Ryssland. Notabelt är ock att Libyen, under tyrannen Gadaffi, vann inträde i rådet. Med nämnda sammansättning är det en omöjlighet att rådet förmår att uträtta något av värde. Den enda roll rådet i pratiken får är att utgöra alibi för de som trampar på rättstat och människovärde.
Internationellt samarbete mellan stater är förvisso betydelsefullt och riktigt. Måhända har Förenta Nationerna alltfort en viss roll i detta. För att stå upp för männsikovärdet och rättstaten synes dock enda lösningen vara att skapa en ny världsomfattande organisation med mycket klara kriterier, utifrån ett rättstatsperspektiv, vad gäller inträde. Vi får icke längre blunda för det faktum att det finns goda och onda stater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar